Måndag

Skärvor av oss sitter kvar i mig

och dom skaver varje gång vi möts.

När din doft
din famn
dina ögon
har blivit en trygghet
och jag inser att jag blivit beroende av din närhet
dina kyssar
dig.

Vad gör man när ångesten kryper i en
på natten när man är ensam?
Vad gör man när man bland folk känner sig ännu mer ensam
än när man är själv?

Vad gör man när varje andetag känns som det jobbigaste hittills?
När varje leende man tvingar på sina läppar
gör en äcklad av sig själv?

Vad gör man när man ständigt kastas
slits
mellan skola, plugg, familj, kompisar?
När man ständigt känner press och ett tvång?
Den jävla tvångskänslan
att man måste fortsätta
man måste
måste
måste
måste
leva.

När allt man vill är att fly från allt
gömma sig i ett stort svart hål
tills hjärtat slutar slå
tills man slutar att finnas.

Vad gör man?
Hur överlever man det?

Jag behöver någon men ingen behöver mig.

stop

I hear
feel
my heart
beating
fast

I feel
the pain
in my chest
I feel
my pulse
throughout my body
my stomach
my head
in my fingertips

I hear
voices
saying the same words
over
and over
and over
again

useless
pathetic
ugly
emotionall wreck

I feel
my heart beating
fast
too fast

make
it
stop

Vill gräva fram smärtan som sitter så djupt
Naglar river
Armar
Ben
Hals
Ansikte
Skär fram smärtan
Vill ta tag i mitt hjärta
Riva ut det ur min bröstkorg
Riva sönder
Hjärtat
Sluta slå
Så försvinner smärtan

fångad

Drömmar som känns så verkliga
Svek och tårar
Dömande blickar
Ett evigt mörker
Jag skrek, sprang
Försökte fly ifrån mig själv
Slet mig ifrån drömmen
Vaknade med uppspärrade ögon
Huvudet värker
Musklerna värker
Hjärtat värker
Allt värker
Men det känns fortfarande inte som min smärta
Som om jag är utanför min kropp
Jag är inte jag
Är rädd för hjärnan som fick mig att drömma vad jag drömde
För drömmen kändes som kedjor lindade runt mina handleder
Ett fängelse
Som om jag skulle vara där för alltid
Och när jag vaknade kändes det inte som om jag hade sovit
Andan i halsen
Det kändes som om jag hade sprungit
Flytt ifrån drömmar som känns så verkliga
Flytt ifrån mig själv

Jorden snurrar för snabbt och allt ändras med tiden

I mitt minne är du allt.
Du finns där jag bubblar av skratt och där jag går sönder av hjärtesorg. Du finns alltid, du betyder allt. Du är allt.

I mina ögon är du ingenting. Du är inte orsaken till mitt bubblande skratt, du var orsaken till min hjärtesorg. För mig finns du inte längre, du betyder ingenting. Du är ingenting.

(en, ett) blick[en], leende[t] från dig ; subst. som ett sockerrus ; lycka, (adj. lycklig) ; blodet färdas dubbelt så snabbt genom mina ådror ; kortslutning, adj. stamma[ar, ade] ; rosenfärg på mina kinder/läppar

Snälla se mig.

Leendet som jag lägger på mina läppar känns som tusen knivhugg
och mitt egna framtvingade skratt känns som ett slag i magen.
Försöker dölja allt,
dölja mig själv
för alla
för mig själv.
Men det är svårt att dölja
att jag får svårt att andas
när jag är ensam och
blodsmaken
när jag biter mig själv i läppen
för att hindra tårarna,
att jag faller i bitar.
Det är svårt att dölja för mig själv.

Jag river
fräser,
'lämna mig ifred'.
Men jag vill inte
bli lämnad ensam.
Vill att någon ska se igenom
muren,
försvaret,
se mig.
Snälla.

Problemet är inte att alla inte har allt. Problemet är att alla vill ha allt.